Magnus Utvik

.. och hur det hela började

Hösten 2012 ringde en man och presenterade sig som Magnus Utvik. Han sa att han höll på att skriva en bok om sekter och undrade om vi ville vara med i boken och ge våra erfarenheter av att bli kallade en sekt, trots att vi – som han sa – inte är det.

Efter flera samtal med Magnus där han bedyrade att det inte skulle handla om den gamla rättsprocessen, utan bara om hur vi lever nu och hur det har känts att leva vidare trots den uppståndelse som varit kring oss, kom Magnus till vårt hem i Kopparberg. Med sig hade han en ung man, klädd och målad som kvinna. Då lät det som om de skulle skriva boken tillsammans, men ganska snart försvann denne ur bilden och vi undrade vad han egentligen hade fyllt för funktion? Kanske var han med för att ingjuta förtroende, få oss att tro att Magnus var frisinnad, lite kinky och förstående för vår livsstil.

Intervjun gjordes, samtalen var lättsamma och frågorna handlade om hur vi levde nu, hur vi, var och en, kommit in på detta gemensamma intresse för smisk. Några frågor om rättsprocessen ställdes just inte och vi skildes åt i all vänskaplighet.

(När Magnus så småningom presenterade sin bok på Norstedts vårupptakt, sa han att han darrade av fasa när han åkte hem. Av den fasan märkte vi ingenting, tvärtom var han gladare än när han kom och skrattar glatt på de foton vi tog just när de skulle åka.)

Hans Utvik
Trivsam stämning inför hemfärd

Det blev inte ett kapitel i en bok, som Utvik utlovade för att få oss att ställa upp. Det blev en hel bok. Efter första intervjun skrev han i mail att samtalet med oss hade varit så intressant att han inte tyckte att bara ett kapitel skulle göra oss rättvisa, han ville skriva en hel bok om oss.

Återigen sa jag att vi inte vill göra intervjuer om det gamla. Det är fortfarande smärtsamt för oss med allt som rör rättsprocessen för 25 år sedan. Vi orkar inte prata mer om den, det river upp för mycket. Vi har redan sagt det vi vill säga och minns helt enkelt inte längre. Vi har lagt det traumat bakom oss och gått vidare med våra liv på nya sätt.

Intervjuutskrifter

Magnus lovade att boken inte skulle handla om det gamla. Han lovade också att vi skulle få läsa intervjuutskrifter av vad vi sagt och rätta till om vi kände oss felciterade. Jag träffade honom ensam ett par gånger i Stockholm. En viss obehagskänsla grep mig, men det var när vi fick utskrifter på intervjuerna, som det verkligen kändes att någonting var fel. Det såg så genomknäppt ut, det han påstår att vi sagt. Och vi förstod att han inte var ett dugg intresserad av att förstå det vi försökte förklara. Jag skrev då ett förtydligande. Hur han ur det kan utläsa att jag sagt att vi har en ideologi som går ut på att misshandla och kränka barn, förstår jag inte.

Magnus Utvik efter intervju hos Hans Scheike.
En glad Magnus Utvik efter intervju hos Hans Scheike.

Jag ringde upp honom och påtalade otroliga konstigheter i utskriften, särskilt vad jag påstods ha sagt om min mamma. Det stämde inte alls med min känsla för min mamma. När jag försökte lägga till rätta, sa han bara att han inte kunde det, att det var det spontana som gällde, det jag hade sagt då. ”Jamen, det blir ju helt fel, hon var ju inte sådan som du skrivit i intervjuutskriften. Jag kan inte ha sagt så!”. Men det spelade ingen roll för Magnus, han tänkte inte ändra på något. När jag bad att få lyssna på bandet, vägrade han.

Då tappade jag allt förtroende för Magnus Utvik och jag har inte pratat med honom sedan dess. En människa som är så ointresserad av att lyssna är meningslöst att prata med. Det vore som att kasta sig ner till hungriga vargar och låta sig slitas sönder i stycken.

Jag hörde inget mera från Utvik, mer än den julhälsning han skriver om i boken. Och några fler intervjuutskrifter skickade han inte. För Magnus skapade det tydligen inte några större problem med den brutna kontakten, nu kunde han ju hitta på alldeles fritt, utan att störas av våra försök att bli refererade som de vi är.