Utviks föredrag i Göteborg

24 sept 2014

Frölunda kulturhus annonserar att Magnus Utvik ska hålla föredrag i ROS regi (Rådgivning om sekter)  kvällen innan bokmässan i Göteborg öppnar 25 sept-14. Ämnet är hans senaste bok, Tuktad till frihet, som handlar om Hans Scheike och hans nära.

Jag går dit med en väninna. Lokalen är halvtom, högst 20 personer är där. Utvik inleder med att berätta om Nordkorea och att man där redan som barn indoktrineras att hylla sin ledare Kim Yong-un.  Fortsätter med att berätta om sin tid i det kommunistiska partiet SK/ML, hur de menat att bara deras åskådning var den rätta och att de som inte delade den skulle dödas när partiet kom till makten. Och så kopplar han över till sekter i Sverige och säger att det spelar ingen roll om det är två, tre, några hundra eller flera miljoner anhängare i en sekt. Principen är densamma.  Undersåtarna indoktrineras att hylla och blint följa den enväldige ledaren.

Så är det också hos Hans Scheike, menade han, en enväldig ledare som medlemmarna ser upp till som en Gud. (Översatt  är det alltså Hans som hyllas som en Gud av Agneta och Brita, som ju är de enda ”medlemmarna” i det Utvik kallar sekt.)

Utvik berättar vidare om hur han inför boken tog kontakt för en intervju, hur han kom till oss på Bågengården och att det inte gick mer än en halv minut förrän vi började prata om smisk och de höll vi på med OAVBRUTET I TRE TIMMAR! Pust! ”Ni förstååår hur jobbigt det var!”

Då kunde jag inte hålla mig:

”Men varför ljuger du??”, sa jag med hög röst. Du hittar ju bara på! Vi pratade inte alls oavbrutet om smisk. Vi svarade helt enkelt på dina frågor. Och vi hyllar inte Hans som en enväldig ledare och Gud.

Ridå! Tystnad. Och så bröt ett allmänt kackel ut. Magnus reste på sig, tog av sig mikrofonlurarna och sa att han tänker inte hålla föredrag så länge Brita Sylvan är i salongen och avbryter hela tiden. Efter prat hit och dit bestämdes att Brita håller tyst under resten av föredraget och får komma med sina synpunkter under diskussionen efteråt.

Utvik satte sig igen, höll sitt föredrag och han kunde nu prata fritt utan att bli störd av att någon sa emot honom. Han menade att i alla totalitära sammanhang draperar man sin ideologi, hur sjuk och konstig den än är, i ord som ska skymma vad det egentligen handlar om, typ förlösa och blomma, som han menade var våra täckord för att dölja vår hyllning till våld och övergrepp. ”Jag bryr mig inte om vad vuxna gör med varandra”, sa Utvik, ”men när jag vet att det handlar om små barn då kan jag inte att acceptera det.”

Att det är han själv som lägger in att det handlar om barn, när vi endast pratar om smisk mellan vuxna, det framgår inte.

Avslutningsvis varnar Utvik för sekter. De är farliga för att de anser sig sitta inne med den absoluta och enda sanningen, den enda vägen till Gud, till Paradiset på jorden. En sådan farlig sekt är vi, menar Utvik.

Nu är föredraget slut. Utvik reser på sig och frågar om någon har några frågor?
Jo, jag hade en fråga: ”Hur kan du påstå att vi anser oss sitta inne med den enda sanningen??”

Jag fick inget svar, i stället uppstod ett högljutt missnöje med uppmaningar som: Tyst! Vi vill inte höra på dig. Gå härifrån. Gå ut!  Försvinn! (Här var inte någa ifrågasättanden tillåtna.)

Det fanns bara inte en chans att flika in att vi inte alls tror oss sitta inne med den enda sanningen, att vi är mycket väl medvetna om att det finns många vägar att gå för att hitta glädje och mening i sitt liv. Vilket inte minst Hans brukar framhålla. Smisk passar absolut inte alla, sa han i intervjun Utvik gjorde (finns utskrift på det, men Utvik valde av någon dunkel anledning att inte ta med det i sin bok).

När jag fruktlöst försökte få fram detta, reste sig en dam, vände sig mot publiken och sa att man blir ”helt förstörd i hjärnan” av en sekt. Hon fick tala utan att bli avbruten, hon som hade den ”rätta” inställningen. Hon berättade om sin dotter som gått med i en sekt och att hon brutit med hela familjen. Dottern hade blivit helt FÖRDÄRVAD I HJÄRNAN, sa mamman med tydlig anspelning på mig. Hon hade inte träffat dotter på 25 år.

Eftersom jag var förbjuden att säga något kunde jag inte berätta för henne att jag under de senaste 25 åren har haft en fin och varm kontakt med mina syskon och att jag tog hand om min mamma så mycket jag kunde så länge hon levde. Jag bodde tidvis hos henne, pratade i telefon flera gånger i veckan och vi hade en mycket nära, förtrolig och kärleksfull kontakt.

Jag gjorde ett sista försök att säga något mer, men överröstades åter av auditoriet som krävde att jag skulle ut. Damen med dottern var resolut och tänkte hämta vaktmästaren. ”Det behövs inte”, jag kan gå själv”, försäkrade jag. På väg ut vände jag mig till alla och frågade: ”Men är det inte bättre att veta hur det är, än att gå omkring och tro på sånt som inte stämmer?”

”Nej. Buu. Uuut. Vi vill inte ha dig här!”

Jag log vänligt överseende mot dem, nickade avmätt och ropade: ”Hej då” innan jag försvann ut.

Kvar i salongen satt min väninna, som fick höra vad som sades när jag gått. Det var inga trevliga saker.

”Det är rätt makalöst hur hon kan komma hit, hon som är dömd för grova sexuella övergrepp på barn. Och komma och säga att hon inte har gjort några fel, att det var samhället som dömde oss, vi är bara en grupp människor som vill leva ett lite annorlunda liv och ge varandra smisk. Det är bara polis och myndigheter som förföljer oss”, mästrade Utvik.

Men det var ju inte precis så jag sa. Jag har överhuvudtaget inte pratat om domen och det som var då. Publiken gick i alla fall igång och krävde hårdare straff. Någon undrade hur jag kunde få gå lös. Hon måtte ha menat att jag borde fått livstid, för tidsbestämda straff på så lång tid som 25 år finns ju inte.

Om Magnus Utvik varit lite noggrannare i sin granskning av domar och förundersökning hade han upptäckt att jag inte var dömd för något grovt brott. Då hade han också förstått att det var därför jag inte fick ett så hårt straff och inte beroende på att jag är kvinna, som han tror.

Det är svårt att gå i polemik mot överdrifter när man en gång blivit dömd. För det blev vi ju alla tre. Men kanske kunde det räcka med den uppmärksamhet fallet en gång väckte och den otroligt stora publicitet som var och som sannerligen inte på något sätt försvarade oss, tvärtom. Alla målsägare blev trodda och det blev överdrifterna också. Magnus Utvik framställer sig som ”hjälten” som ”avslöjat” oss. Men … det finns inget nytt i hans bok, allt är vida omskrivet förut. Och väldigt mycket har han tagit från kvällspressens sensationsskriverier.

Min väninna satt kvar länge och fick höra omdömen om mig som: ”Hon är helt tom i huvudet, parat med att hon är väldigt slipad, hon skulle ta över hela det här mötet om vi inte hade hindrat henne. .. Hon skulle bara stå här och prata om hur jag ljugit, hur samhället ljuger, hur samhället inte låter dem leva ifred.” Utvik kunde inte nog betona vilken hänsynslös människa jag är.

Under frågestunden försökte min väninna febrilt få ordet, och fick det faktiskt till slut. Hon sa att hon som god vän till mig inte märkt något av det Utvik säger om oss och att hon inte tar ställning till det som hände för över 25 år sedan, det viktiga för henne är hur det är nu. Hon undrade också om hon var att betrakta som hjärntvättad eftersom hon varit på fester hos oss och om hon därmed var med i en sekt? Också hon bemöttes med buanden och inte heller hennes närvaro var önskvärd. Hon gick även hon och vad som därefter sades är skrivet i stjärnorna.

Reflektion efteråt.
Magnus var förbluffad över att jag hade åkt så långt som 100 mil fram och tillbaka bara för att ”förfölja” honom. Han undrade hur jag kunde ha mage att komma dit och påstå att jag var helt oskyldig, att jag aldrig hade gjort någonting av det som påstods, att jag menade att det bara var samhället som var så trångsynt som inte förstod att vi bara ville leva lite annorlunda och bara var några harmlösa särlingar som vill leva ifred. Och så drog han jämförelsen – det är som att förneka förintelsen …

Jag vet inte om Magnus Utvik har något fel på öronen, men inget av detta har jag pratat om, varken på föredraget eller i någon debattartikel. Det handlar inte om skyldig eller inte skyldig till anklagelserna för 25 år sedan, den rättsprocessen är redan avklarad, vi har stått till svars, vi blev dömda och vi har avtjänat våra straff. Det är omöjligt att reda ut allt det nu och inget jag försöker heller. Det handlar om vad Utvik säger pågår NU, om sakfel i hans bok, om snedvridningar, överdrifter och lögner i boken. Typ att vi är en farlig totalitär sekt. Att vi idag har en ideologi som går ut på att misshandla och göra övergrepp på minderåriga. Det handlar om att ingående beskriva övergrepp som sanna, trots att åklagaren funnit att den som berättat om dem inte är trovärdig. Det handlar om att hitta på övergrepp som aldrig prövats av polis, åklagare eller domstol och som därmed inte finns några belägg för.

Kanske ska tilläggas att jag och min väninna var i Göteborg för att gå på Bokmässan, Utvik kanske missade att den var aktuell just då. Att vi gick på mötet var en parentes i något som var betydligt mer givande.

/Min väninna har efteråt skrivit till Frölunda kulturhus och frågat om det är i överensstämmelse med deras demokratiska värderingar att man blir utkörd från ett av dem utannonserat diskussionsforum för att man framför kritiska synpunkter på föredragshållarens bok./