Yrsa Stenius

.. yttrar sig om oss i boken

Så här säger hon på sid 124 i Magnus Utviks bok:

Moa grät alldeles förskräckligt. [ .. ] Så mycket att alla andra började gråta. Men ingenting gick igenom Scheikes och kvinnornas mentala försvar. Deras känsloliv var i grunden så manipulerat att ingenting nådde fram. Jag tror att om flickorna hade fallit döda ner så hade de inte brytt sig.

Eftersom Yrsa här uttalar sig om mig och eftersom jag faktiskt inte var närvarande i rättssalen vid detta tillfälle, skrev jag ett brev (2014-04-23) till henne. Jag fick inget svar ..

Hej Yrsa! [ .. ]
Du gör vissa uttalanden i boken som gör mig väldigt förundrad. Men så har det slagit mig – du kanske är lika felciterad som jag har blivit? Det är ju mycket i boken som blivit förvrängt och tillyxat för att Utviks ska få sin egen tes att stämma. Så jag har några frågor till dig som skulle vara fint att få besvarade:

1) Inledningsvis nämns att du vid tiden för rättegångarna 1988 var en ”ung journalist”. Men så ung var du väl inte? 43 år och hade redan hunnit med att vara chefredaktör för Aftonbladet. Är det du själv som sagt att du var en ung journalist eller är det Utvik som vill få dig att framstå som att du, ung och oerfaren, drabbades av en förfärlig rättegång om oss?

2) Du berättar om Moa och att hon började gråta i tingsrätten: ”Men ingenting gick igenom Scheikes och kvinnornas mentala försvar.”

Agneta och Brita var inte närvarande i rättssalen när Moa vittnade i tingsrätten. Så den iakttagelsen kan inte vara sann när det gäller oss. Jag och Agneta var kallade som vittnen (och inte tilltalade) och då får man inte lyssna på varandras vittnesmål, inte heller målsägarens. Jag såg över huvud taget inte Moa eller hennes mamma i tingsrätten. Jag var heller inte på minsta sätt inblandad i åtalet som rörde Moa, det gällde endast Hans Scheike.

En annan sak som du hade kunnat reflektera över är att det hade gått 10 år innan Moa kom med sina anklagelser och att de kom först då det redan varit dagliga rapporter i pressen om övergrepp och misshandel i över två veckor. Att detta faktum kan ha påverkat hennes utsagor kan var och en förstå som vet lite om modern minnespsykologi.

3) ”Deras känsloliv var i grunden så manipulerat att ingenting nådde fram. Jag tror att om flickorna hade fallit döda ner så hade de inte brytt sig.”

Det är en synnerligen allvarlig anklagelse du här riktar mot bland annat mig och som du helt saknar grund för. Jag var ju över huvud taget inte alls inblandad i fallet Moa och vad gäller de flickor, där jag var inblandad, så tycker jag att din slutledning är lite väl tilltagen (med potentiella dödsfall) med tanke på att ingen av målsägarna uppvisade några som helst skador vid de läkarbesök, som gjordes i anknytning till att de varit hos oss. Läkarutlåtandena fanns med i förundersökningen.

[ … ]

4) Du gör långtgående tolkningar av Hans Scheike, påstår att han var rädd under rättegången, att han skriver om hela verkligheten och har skapat en egen moral osv. Du säger också att ”Det verkar vara en otroligt kompakt genomförd manipulation”, när du tittar på en bild av oss kvinnor i en artikel 8 år efter rättsprocessen, där vi ser välmående ut. Du pratar om oss kvinnor som att vi inte vet vad som ont och gott, och inte står ut med tillvarons ambivalens och att livet är fyllt av osäkerhet.

Ändå har du aldrig pratat med någon av oss. Det enda du går efter är en förundersökning, (som ur mitt perspektiv, såsom en som har varit med, var starkt vinklad och inte särskilt inkännande) och de förhållandevis korta stunder du såg oss i rättssalen, då vi dessutom var hårt pressade och faktiskt också chockade över de oerhörda proportioner hela saken tagit.

5) Du säger att du bara genom att läsa förundersökningen uppfattade Scheike som skyldig. Är inte det lite förhastat att t o m innan rättegång fälla en egen dom över den misstänkte? Du blev ju också fälld av PO för att du innan dom utmålade oss som skyldiga och på så vis påverkade allmänheten. Hur ställer du dig till detta, du som själv varit pressombudsman?

Det här var frågor som dök upp när jag läste Utviks bok. Men som sagt, du kan ju vara felciterad och dina utsagor kan vara förvrängda precis som mina blivit och liksom hela mitt sätt att leva har blivit.

[ … ]

När Yrsa inte svarade skickade jag en påminnelse, med bland annat frågan hur hon kunnat se vår ”känslokyla”  då flickor vittnade, vi satt ju med ansiktena vända mot rättens ledamöter och med åhörare/journalister bakom våra ryggar (även Yrsa). Var det våra nackar som utstrålade denna känslokyla?

Jag fick inget svar på det brevet heller ..